Hejsan mörker, gamle vän
jag har kommit hit igen
För en syn jag fick förföljer mig
Sådde frön som nu förtöjer sig
Och de gror nu, sakta knoppas, blommar ut
Dröjer kvar
Det är de tysta ljuden
I drömmen gick jag ensam ner
för smala gränder, kullersten
Under gatljus som gav sken av grått
fällde upp kragen det var kallt och rått
mina ögon höggs av en blixt från ett neonljus
som brände ut
rörde de tysta ljuden
Och i det nakna ljuset ser
jag tusen mänskor kanske fler
Folk som talar utan att det hörs
Folk som hör men inte lyssnar alls
Folk som skriver låtar som ingen nånsin sjungt
Locket tungt
över de tysta ljuden
“Dumt,” sa jag, “förstå nu här
tystnad är som en tumör
Se på mig och kanske hör du mig
Ta min hand och kanske når jag dig”
Orden föll som regndroppar i brunn
ekade bland de tysta ljuden
Och folket bad och buga djupt
för neon-idolen som de gjort
Skylten blinkade en skarp varning
Och orden gav en föraning
Skylten sa att
“Profeten har skrivit på sidan av en blå spårvagn,
och i miljonprogram"
viskar de tysta ljuden